Det är frågan som författaren Michael Easter ställer sig i sin bok ”The Comfort Crisis – Embrace Discomfort To Reclaim Your Wild, Happy, Healthy Self”.

Idag kan du sitta hemma och jobba, beställa mat, streama serier, följa träningsprogram på Youtube, och behöver i princip aldrig lämna hemmet om du så vill.

Framför allt kan du helt undvika att ha tråkigt, för det finns alltid en skärm för dopaminkickar. Därmed behöver man heller aldrig vara ensam med sina tankar. Du kan välja- medvetet eller omedvetet, att alltid bli matad med någon annans åsikter och idéer. Hur påverkar det vår personlighet?

Barn som fått vara ute och leka själva, bygga kojor, och cykla ensamma blir mindre deprimerade i tonåren skriver Michael Easter om i sin bok. De har lärt sig att ta sig från a till b på egen hand och uppmuntras till att vara självständiga, i stället för att alltid bli skjutsade och hämtade överallt. Idag uppger 10–12-åriga tjejer i undersökningar att shopping är ett fritidsintresse, och att ha en hudvårdsrutin som de lägger ut på Youtube. Hur lurande är inte dagens yngre generation? De är produkten.

Vi tyckte vi var väldigt framåt som gav vår dotter hennes första DS som 4-åring. Inte heller har vi haft speciellt mycket restriktioner på skärmanvändning. Nu har det gått väldigt bra för våra barn trots det. Skärmen är förstås inte enbart dålig, men idag är det nödvändigt att fundera över vad all tid framför någon typ av skärm gör med våra liv och hjärnor.

Mobiltelefonerna har fått oss att bli mindre bra på att fokusera, som sitta stilla och läsa en bok, eller titta på en film från början till slut utan att samtidigt kolla på mobilen, datorn, svara på mess med mera. Vi blir lurade av alla algoritmer som lockar oss till fortsatt scrollande, reels som spelas upp, söta kattvideo -allt det som gör att vi stannar kvar i stället för att skapa något eget. Och från att ta oss utomhus, röra på oss, upptäcka saker, gå till nya ställen – helt enkelt från att göra saker som gör att vi mår bra. Kan det vara en bakomliggande orsak till att så många har problem med mental ohälsa idag?

Svenskens religion är skog och natur

Vi mår bättre av att vara i skog och mark, röra på oss, andas in frisk luft, lyssna på skogen sus. Men hur många av oss gör faktiskt detta? Vi fyller våra liv med ett digitalt brus, där vi aldrig har eller tar oss tid för tystnad. Jag tror verkligen att det är osunt att alltid var uppkopplad, och att aldrig ha tråkigt längre.

David Thurfjell är religionshistoriker och professor vid Södertörns Högskola och har skrivit boken: Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion.
Boken ställer frågor som:  

• Är det så att det är ute i skog och mark som de avkristnade svenskarna möter det som en gång söktes i kyrkan?
• Är naturen svenskarnas nya religion och hur blev den i så fall det?

Jag tror att det är så för min generation, mer än för dagens 20-åringar. Jag och många med mig är uppvuxna med Mulle, att vara ute i skogen, ur och skur dagis, och att gå ut plocka bär och svamp.

När jag gick på högstadiet, 1983–1986, hade min skola traditionen att i början på höstterminen fick varje klass göra en aktivitet:

• I årskurs 7 fick vi vandra i 2 dagar, och sova i tält 1 natt på Kungsleden. Då fick vi bära med all packning själva som behövdes i ryggsäck, liggunderlag, tält, stormkök och mat.
• I 8:e klass, samma sak, men 2 nätter och lite vildare terräng. Just när vi gick hade våra lärare inte riktigt förstått det där med höjdkurvor på kartan, så vissa partier var kanske lite väl branta för ett gäng 14-åringar. Men vi klarade det.
• I årskurs 9 så cyklade vi 8 mil och sov över på en strand.            
  Som jag minns det var det ingen som inte fick följa med, alla lyckade låna ihop eller hade utrustningen som behövdes. Det var utmanande men alla klarade det och växte med uppgiften.
• I gymnasiet gick vi på tur över fjället med skidor och ryggsäck och sov i fjällstuga 1 natt. Tufft, men vi klarade det också. Jag tror inte ens att tanken fanns att vi inte skulle fixa det.
• Inget av mina barn har fått göra något liknande i varken högstadiet eller gymnasiet.

Jag läser även Henry Thoreaus bok ”Walden” där han skriver om sina år i då han levde i skogen, och med egna händer byggde en enkel stuga och hur han klarar sig helt själv. Vad är det som gör att den i dag räknas till en klassiker och fortsätter att locka med sin beskrivning 200 år senare av hans mycket minimalistiska livsstil och närhet till naturen? Idag är det få som frivilligt skulle välja att leva så enkelt. Samtidigt som det är många som nog ändå lockas av tanken, tillbaka till det enkla livet, utan ständig uppkoppling, vardagens alla krav och måsten.

Precis innan pandemin bröt ut och stängde ner allt var jag på ett föredrag med bland andra Jonas Birgerson från tidigare Framfab, ett av dot.com erans stora bolag. Han berättade att han minst en vecka om året sov på golvet för att påminna sig själv hur bekvämt det är att ha en säng.

Unnecessary hardship skriver Mr Money Mustach om och som även knyter tillbaka till boken the Comfort Crisis som jag nämnde i början. Vi tar så mycket av dagens bekvämligheter för givna, och behöver nästan aldrig röra oss utanför vår comfort zon. Därför är det extra viktigt att göra just det, gå i stället för att åka överallt, ta trapporna i stället för hissen, bära hem maten i stället för att få den hemkörd. Michael Eastern skriver också i sin bok om nyttan med att bära tungt, och nämner rörelsen GoRuck i USA.

Rucking is just walking with weight on your back. Walking with a weighted rucksack (aka backpack) is an amazing way to build muscle, burn calories, and is 3x easier on your knees than running.

Helt enkelt bära en ryggsäck som väger allt från 5-25 kg, just för att det ger så många hälsofördelar. Det har gjort att jag kollar på att köpa viktväst för att kunna ha på våra promenader, för att bygga styrka. Ryggsäck bär jag redan varje dag på mina turer fram och tillbaka till jobbet.

Chat GTP

• Hur utvecklas vi när vi låter CHT GPT skriva allt mer texter åt oss, av bekvämlighet?
• Hur utmanar det tanken och förmågan att fundera och klura ut texter och sammanhang själv?
• Hur kommer samhället se ut om 5–10 år med detta?    

Anders Hansen skriver i SvD 250731:

Kommer (vår) IQ att sjunka om vi inte utmanar hjärnan?
Det visade sig att Chat GPT-användarna hade lägre aktivitet i hjärnan. Framför allt var arbetsminnet och nätverk som kopplar samman flera olika områden i hjärnan mindre aktiva. Än viktigare var att de inte kom ihåg vad de skrivit när de efteråt ombads återge detta. Anders Hansen skriver om ett test där vissa elever fick ta hjälp av Chat GTP för att skriva en uppsats. Läraren som läste uppsatserna visste inte om att de tagit hjälp, men noterade att:
Alla innehöll identiska argument. Språket var påfallande likt. Som om samma röst låg bakom.

Hansen säger vidare i artikeln att:

användning av stora språkmodeller som Chat GPT kommer med en kostnad som inte är omedelbart uppenbar. Kanske är det en sådan oväntad biverkan av de stora språkmodellerna vi nu ser: de är så effektiva att våra personliga röster tystnar och vårt tänkande homogeniseras när vi blint sväljer vad de serverar.

Hansen avslutar med att:

I slutet av 1990-talet vände trenden med stigande IQ och sedan dess sjunker vår intelligens sakta, med ungefär 0,2 poäng per år. Om denna nedåtresa turboladdas av AI är fullt möjligt men naturligtvis inte förutbestämt. Det är upp till oss.

Redan nu visar andra studier att folk börjar prata som Chat GPT, kortare fraser, mer lika uttryck. Med andra ord ser vi snabbt effekterna av att allt fler väljer att använda Chat GPT till att skriva, och därigenom tar ytterligare ett steg bort från det obekväma med att själv formulera sina tankar. Allt är naturligtvis inte dåligt med AI, vi kommer att se fantastiska medicinska framsteg inom snar framtid tror jag. Men att låta Chat GPT skriva alltmer av ens egna texter tror jag kommer att fördumma oss i slutändan. Så mina texter här kommer att fortsätta att vara egenskrivna med alla sina fel och brister som det innebär.

Stå ut med att ha det lite obekvämt

Lösningen tror jag är att vi måste välja att utsätta oss för obekväma saker, för att fortsätta att lära oss, fortsätta att motionera, fortsätta att upptäcka nya saker.

Jag har valt att promenera till och från jobbet varje dag, oavsett väder och årstid. Det är utmanande och vissa dagar rätt obekvämt beroende på väder och att det tar 1 timme i vardera riktningen.

Under hösten kommer jag att ha dubbla tjänster på mitt jobb för att min kollega slutat, vi har ännu inte hittat en ny person och för att styrelsen inte beslutat sig för om de godkänner att vi ersätter min kollega. För min del innebär det förutom mer jobb, också att jag måste göra en hel del saker jag tidigare inte gjort, så jag har en brant inlärningskurva framåt. Det var definitivt inte vad jag hade planerat, men för att peppa mig själv och ta mig igenom hösten försöker jag se det som en utmaning mer än att det är obekvämt och utanför min comfort zon. Hittills har jag lärt mig köra palllyft, montera produkter, lagerhantering och inventering med mera. Nyttigt men inte självvalt.

Mindre positiva sidor är att jag bara har kunnat ta 2 veckors semester i sommar eftersom någon behövde vara på plats och täcka upp. Att jag i mitt tidigare liv haft liknande situation underlättar. Men jag tror att få andra hade ställt upp och gjort samma sak. Just nu är det är bara att gilla läget. Att jag har en plan framåt och kan räkna ner mot pension underlättar betydligt och ger mig ork att kämpa på. Snart är det bara 2 år kvar tills jag säger upp mig.

Det var också därför jag läste ”The comfort crisis”, som en hjälp och stöttning, och för att inse att jag trots allt har det väldigt bra. Jag läser också Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” av och till för ytterligare tankar. Mycket matnyttigt där med, trots att texterna är över 2000 år gamla.

Det negativa som jag märker är att jag är mycket mer mentalt och fysisk trött när jag kommer hem, jag går flera tusen steg mer per dag nu, lyfter mer och det gör att jag inte har lust eller orkar skriva lika mycket som för bara några månader sen. Därför kommer det nog under hösten bli att vissa månader skriver jag bara ett inlägg för att inte stressa mig själv. För vad spelar egentligen några inlägg mindre för roll om 10 år?

Tyst retreat

Som en moteffekt mot att allt snurrar allt snabbare idag planerar jag att åka på en tyst retreat nästa år. För idag är jag så sällan själv, och jag tror är nyttigt att vara ensam ibland. Det behöver inte vara något organiserat, utan jag fundera på att ordna mitt eget, som att bo själv 2 nätter på hotell. Var, när och hur har jag ännu inte funderat ut. Men jag vill att det ska ske under nästa år, mitt 55-års år. Det vill jag också göra speciellt, precis som jag gjorde med mitt 50-års år. Det jag vet hittills att jag vill ha på min tysta retreat är:

• ha nära till naturen                                                                                        
• läsa böcker                                                                                                        
• kunna skriva på datorn och i mina Bullet Journals
• ta långa promenader i tystnad                                    
• inte lyssna på podd, utan bara egna tankar
• inga sociala medier – istället ha dopaminfasta, inte få några snabba kickar av FB eller nyheter för den delen.                                                                                    

Jag tror att vi kommer att se en backlash kommande år på att vi gör allt mindre själva, både tankemässigt och fysiskt. Det finns redan i dag stora skillnader i fysisk hälsa mellan olika inkomstnivåer, och nu kommer det också bli skillnader i hur vi aktiverar våra hjärnor. Vissa kommer använda alla hjälpmedel som finns, fastna i ett scrollande, kanske bli hemmasittare och inte lämna sin bostad. Kommer Australiens lösning med att förbjuda sociala medier för personer under 16 år att lyckas? Och kommer fler länder att följa efter? Kommer lagstiftning begränsa de digitala jättarnas tillgång till oss som produkter? Kommer vi bli galna eller vänja oss vid att Co-pilot öppnas varje gång vi öppnar word, excel, outlook för att hjälpa till?

Jag är enig med författaren Michael Eastern att vi idag i västvärlden har en Comfort Crisis, vi lever ett bekvämt liv och skulle ha svårt att klara oss en längre tid om en kris kommer. Mitt hopp för mänskligheten består, men jag tror på att få in mer unneccesary hardship i vår vardag, även om det bara en så enkel sak som att ta trapporna i stället för hissen eller rulltrappan.