Oliver Burkemans bok: 4000 weeks- Time Management for Mortals, tar tag i just den frågan.
Vi lever i genomsnitt till 80 års ålder, och det är drygt 4000 veckor- som bokens titel anspelar på. Jag har redan levt majoriteten av mina veckor och jag kommer ha ca 1200 veckor kvar efter att jag har slutat jobba. Vilket känns extremt lite, jag tror ju på att jag lever till minst 90 år, det ger mig ytterligare 500 veckor. Essensen av boken passar väl in i varför jag vill gå i pension tidigare, jag vill att livet ska handla om mer än jobb, deadlines, brandkårsutryckningar och omorganisationer.
Det får jag uppfattning av att Burkeman också tycker.

Hur skapar vi mer tid?

Hur hittar vi tillbaka till barndomens att bara vara tid, utan krav på att hela tiden prestera?
Det är en konst jag själv behöver öva på, att gå från att hela tiden befinna mig i fixarmood till att bara vara. Något som jag insett än mer efter en höst med dubbla jobb, vilket få andra hade accepterat, men som duktig flicka tagit det som en utmaning, att bevisa att jag kunde klara av det och även gjort ett bättre jobb än min tidigare kollega. Bevisa för vem egentligen?
Företaget har tjänat mycket på att jag var villig att jobba för två och bokstavligt talat springa hela tiden. Mitt behov att kontroll och att ha koll är bra, få saker trillar mellan stolarna, och jag har levererat.

För mig personligen har det inte varit så nyttigt med tanke på hur slutkörd jag var vid jul, trött fysiskt eftersom det är ett väldigt fysiskt jobb men också psykiskt av att ha så mycket att tänka på, säkerhetsställa att jag får den information jag behöver från alla håll, genom att hela tiden behöva påminna andra om att leverera, och tänka på deras saker också för att det i slutändan inte ska drabba mig och eller våra kunder.

Mitt beteende skulle jag säga präglas av att jag känner att tid är en resurs, som måste användas väl.  Jag tar interna avstämningar med mig själv för att checka av att jag har uträttat tillräckligt. Bara för att se att jag inte waistar tid, att jag är tillräckligt produktiv = tillräckligt duktig.

Genom att visa att jag kan klara av dubbla jobb och jobba mycket, är resultat inte mindre jobb, utan mer! Mer mail, fler saker att hålla ordning på, och fler som frågar mig saker eftersom jag kan svara och levererar.

Men som Burkeman så insiktsfullt skriver, om the efficiency trap:

Rendering yourself more efficient -either by implementing various productivity techniques or by driving yourself harder-won’t generally result in the feeling of having ”enough time”, because, all else being equal, the demands will increase to offset any benefits. Far from getting things done, you’ll be creating new things to do.

Hur vill vi egentligen leva våra liv, springa i ekorrhjulet eller bestämma själva?

Efter den här hösten är det verkligen det senare jag vill-bestämma själv över min tid.
I boken kallar Burkeman det för save a bit of your time for you.

Att vi går upp 05 varje morgon har vi ju valt själva, just för att ha mer tid och därigenom känna att vi äger dagen, inte våra arbetsgivare. Vi startar dagen på det sättet vi själva vill.
Det är absolut svårt att få ihop under småbarnsåren, men nu med 2 utflyttade barn, så äger vi vår tid på ett annat sätt än tidigare och har möjligheten att göra val vi inte kunde göra tidigare.

Planering

Productivity geeks kallar Burkeman de som är

passionate about crossing items of their to-do-list.

Det stämmer väl in på mig.
I min Bullet Journal planerar jag för vad jag vill hinna med varje månad och har en sida med ”att göra saker” – den sidan har jag delat i 4 sektioner: Måste, Borde, Vill, Kan.

Jag har också infört sidor i min Bullet Journal, efter Cal Newports idé, med kvartalsplanering och månadsplanering som tillägg till min vecko- och dagsplanering. För vissa låter det säkert hemskt att ha den typen av planering, men för mig tycker jag att planering frigör energi och ger utrymme för spontanitet.

När punkterna är nedskriva, ligger de inte flyter runt som en massa öppna punkter som sysselsätter hjärnan och äter upp mental energi. Med den här typen av planering har jag också satt en gräns för hur mycket jag kan /vill klara av respektive månad, det gör att det inte känns oöverkomligt, utan är aktiviteterna som är nedbrutna i mindre delar.

För jobbet är min planering A och O, och där skulle det inte fungera utan att ha en ordentlig plan.
Varje fredag gör jag planering för kommande vecka, på så sätt är man i gång direkt på måndag morgon och vet vad som behöver göras. Det som inte hinns med en dag, flyttas till nästa. Vid det här laget vet jag ungefär vad jag hinner på en dag, så det inte blir för många punkter varje dag. Att jobba utan planering, bara ta dagen som den kommer resulterar i att saker faller mellan stolarna, glöms bort och bara skapar mer stress.

Eftersom jag jobbar med logistik har jag den hårda vägen lärt mig att det är bättre att förbereda det som går, för i det här yrket dyker det alltid upp nya, oväntade problem som måste lösas. Helst nu.
Om det som går att planera och förbereda redan är klart, ökar i alla fall inte de uppgifterna till den allmänna stressen. Ostörda morgontimmar på jobbet är guld värda.

Samtidigt är det viktigt att sätta en gräns för hur många timmar man ska jobba, för det begränsar också hur mycket som faktiskt är möjligt att hinna med på en dag. Burkeman citerar en annan av mina favoritförfattare, Cal Newport, från hans bok Deep Work:

You could fill any arbitrary number of hours with what feels to be productive work

och ändå inte hinna med allt som du vill.

Är det vettigt att se på livet som något som bara ska prickas av?

Men samtidigt är det viktigt att inte se våra liv som stationer som bara ska nås, uppgifter som bara ska klaras av för att vi sen ska…göra att det där vi vill och drömmer om.

Burkeman tar som exempel alla de som går på museer och inte tittar på själva tavlan eller verket utan bara filmar eller fotar för att kunna titta sen. Hur ofta händer det? Och trots att de säker planerat för besöket länge, missar de själva upplevelsen här och nu. För det är bara något som ska klaras av.

För hur det än är, att vi uppfattar 4000 veckor som mycket eller lite, är lösningen enligt Burkeman att se på våra 4000 veckor som att det är otroligt mycket tid. Vi kunde ju lika gärna aldrig ha blivit födda. Att vi ens finns och har ett liv är ett mirakel som vi lätt glömmer bort.

Hur får vi mer tid?

Burkeman avslutar boken med 10 praktiska tips och det sista är:

Practise doing nothing

Det är betydligt svårare än det låter, att sitta utan att tänka på nästa sak som ska göras, planeras eller fixas. Men genom att bli bättre på att inte göra någonting, hjälper det oss att sakta ner, och göra bättre val för vår stund på jorden.

Nedan lilla dikt dök passande nog upp i mitt flöde:

Ce week-end,
tu n’as rien à prouver.

Pas à rattaper.
Pas à expliquer.

Si tout ce que tu peux faire,
c’est respirer un peu plus lentement,
alors c’est déjà assez.

La reste attendra lundi.

(Den här helgen,
har du ingenting att bevisa.

Inget att gottgöra.
Inget att förklara.

Om allt du kan göra,
är att andas lite långsammare,
så räcker det.

Resten kan vänta till måndag.)