Den här hösten har fått mig att tänka till på vad vi lämnar efter oss den dagen när vi inte längre finns. Antingen genom dödsfall, att någon oss nära går ur tiden, eller som med min mamma som nu är på väg in i ett nytt landskap fyllt av glömska. Än så länge känner hon igen oss men vi vet inte hur länge till.

Jag upplever också att våra vänners föräldrar faller ifrån, och flera av oss står antingen redan eller kommer vara utan levande föräldrar inom en inte allt för avlägsen framtid. Plötsligt är det då vi- vår generation som är äldst, nyss var det våra mor-och farföräldrar. Snart dröjer det inte länge innan vi är dem; livets kretslopp. Det känns märkligt, jag känner absolut inte att jag är en mormor eller farmor än, även om jag kommer att tycka att det är alldeles underbart den dagen vi får barnbarn.

When you love people and have the desire to make a profound, positive impact upon the world, then you will have accomplished the meaning to live.
Sasha Azevedo

Dödstäda

Oavsett hur länge det dröjer innan vi går ut tiden så kommer beslut vi tar idag att påverka oss framåt. Jag känner att jag är påverkad av serien ”The gentle art of Swedish Deathcleaning”, och att jag verkligen vill lämna allt i ordning efter mig. För det är så många som inte gör det. Trots att det enda säkra vi har i livet är att vi en dag ska dö, däremellan kommer vi förhoppningsvis ihåg att alla andra dagar ska vi leva.

Vi har börjat röja ur mammas lägenhet, hon har som tur är fått en mindre seniorlägenhet där hon kan få mer hjälp. Och det är bra att vi tillsammans kan gå igenom vad hon har i lägenheten nu, men det är ju inget man behöver vänta på tills det kommit så långt.

Jag hoppas verkligen att jag kommer att leva efter mina egna råd den dagen det är aktuellt för oss att flytta till mindre. Även om vi nu inte ser att vi någonsin kommer att flytta från lägenheten där vi bor idag. Verkligheten kanske kommer ifatt oss också på den punkten.

Att behöva dödstäda och röja ut skräp är inte det sista minnet jag vill ge mina nära och kära, hellre ha förberett och gått igenom vad som finns, vem som vill ärva våra saker medans jag ännu är i livet och kan berätta om respektive sak, vad är värt att spara, vad kan skänkas eller slängas.

Jag vill inte vara så trött eller ha minskat min värld så mycket att jag inte längre ser eller förstår vad som behöver göras. Jag vill inte nöja mig med att sitta i soffan och titta på TV hela dagarna. Nu har jag svårt att se att orken inte finns, men det lär väl även jag bli varse tids nog. Det är ett skäl till att jag ser till att vara aktiv nu, för att fortsätta att orka sen. Det är lättare att bygga upp sin kropp och sinne nu än om 30 år. Och att fortsätta att göra lite varje dag framåt i hela livet. Den resan har inget slut.

Rensa- en generationsfråga?

Vi har många historier runt omkring oss där våra kompisar fått hjälpa till att röja ur sina föräldrars hus, med vind och källare som inte har rensats eller gåtts igenom på årtionden. Jag undrar om det är en generationsfråga?

Om man är uppvuxen under tider men mindre medel och möjligheter att köpa saker, gör det att det är svårare att släppa taget om sina egna inköpta saker nu? Vi har ju haft en lång period av att varje generation ständigt har fått det bättre än tidigare generationer, och därigenom kunnat köpa på sig mer och samla på sig, och tänka att det kan vara bra att ha. När börjar man istället att tänka att det kan vara bra att rensa, minska på allt som finns i förråden? För tills slut kommer det en tid när man inte längre orkar, och inser att det tåget har gått. Och därigenom måste förlita sig på att nästa generation ska ta hand om och göra allt det jobbet. Och då i ett stadium när man har sorg, och kanske i det sämsta av tillstånd att också ta sig an att rensa ett stort hus eller lägenhet. Så vill jag inte bli ihågkommen. För jag är övertygad om att det går att ha en annan strategi.

Hur vill jag bli ihågkommen?

Jag vill hellre bli ihågkommen för allt det roliga vi hade, de upplevelser och resor vi delade tillsammans. Därför vill jag att mina papper ska vara i ordning och att jag jobbat på att underlätta för mina efterlevande den dagen då ändå allt ska tas om hand med allt som behöver göras den dagen man dör.

Jag vill ha planerat min begravning, lämnat klara besked om vilka försäkringar och banker som finns. Ha en checklista klar på saker som ska göras. Och därigenom fortsätta att vara en hjälpande hand framåt med.

Jag vill bli ihågkommen som någon som vågade ta tillvara på livets alla möjligheter, både som ung och gammal. Fortsätta att vara nyfiken och upptäcka nya saker, Och se livet som ett livslångt lärande, även förmedla den idén/livsfilosofin till kommande barnbarn med. Och förstås lära ut privatekonomi och fortsätta med smarta livehacks. Hjälpa till att få barn och barnbarn att växa till smarta, självständiga, snälla och generösa individer med sunda värderingar. Vara en som har tid att lyssna, diskutera och komma med förslag på hur saker och ting kan göras och ordnas, samtidigt som jag har tid med mitt eget liv.

Svåra samtal

Fler borde aktivt fundera på vad vi vill lämna efter oss, och inte skjuta upp svåra tankar och samtal tills den dagen det är försent. För det ser jag att många gör. Jag med. Jag vet inte hur mamma vill ha sin begravning, vad hon vill göra med arvet hon kommer att lämna efter sig. Och nu med hennes begynnande Alzheimers så har tiden för de samtalen troligtvis redan passerat.

Minnes sjukdomens Alzheimers är hemsk sjukdom som dödar hjärnan och förändrar personligheten. Hur mycket och på vilket sätt kommer vi bli allt mer varse de närmaste månaderna och åren. Det kommer verkligen bli att bara leva i nuet allt mer framåt för henne. Och för vår del också när vi är med henne.

Relationer

Jag upplever att vi, mina syskon och våra vänner har en annan relation till sina barn än vi hade och har med våra föräldrar. Vi umgås mer, diskuterar och pratar mycket mer om alla olika ämnen och kan ha ett annat perspektiv än bara förälder och barn.

Att resa med sina föräldrar och umgås flera veckor i sträck som våra barn gör på våra underbara resor tillsammans, hade jag inte ens funderat på i deras ålder oavsett om jag fick åka med utan att betala eller inte.

Inte för att jag inte gillade mina föräldrar eller att vi inte hade kul och trevligt när vi umgicks eller umgås, men vi hade inte den typen av relation, där var det mycket med förälder- och barnförhållandet om jag nu ser tillbaka på det.

Under våren och sommaren lyssnade jag på flera poddar och intervjuer med Bill Perkins som har skrivit boken: ”Die with Zero” som jag nämnt tidigare, och han tar verkligen upp frågan om hur han vill bli ihågkommen och framför allt vad han gör redan under sin livstid, när han själv kan se effekterna av sitt agerande.

Det är en tanke som tilltalar mig, jag vill hellre hjälpa mina barn ekonomiskt kommande 10-20 år när det kommer vara stor hjälp inför framtida lägenhets köp exempelvis, än att ett arv som först kommer mina barn till gagn efter min död, som förhoppningsvis dröjer väldigt länge till. Då kommer barnen med största sannolikhet vara i mindre behov av den hjälp som ett arv kan ge, än vad det kan innebära kommande 10–20 år.

Att jag kan tänka så är ju för att jag har ett planerat sparande, vet vad jag vill framåt och hur mycket det kommer att kosta och framför allt för att vi redan sparar till kommande insats, det finns redan med i budgeten och är ingenting som kommer som en överraskning.

När vi flyttade hemifrån var det ingen som fick hjälp av sina föräldrar med insats vad jag kommer ihåg, men tiderna och priserna har förändrats en hel del sedan dess, så det går inte att jämföra tycker jag. Vi är i den lyckliga positionen att vi kan, men det är ju absolut inte alla som är, det förstår jag också.

We will remember

Av en lycklig slump rekommenderade Spotify en ny singel för några veckor sedan, som jag lyssnat en hel del på ”All bells in paradise” av en engelsk kompositör som heter John Rutter. Jag hade inte hört talas om honom tidigare men han visade sig vara väldigt stor, och känd inom körsång och han är även dirigent, så det var en trevlig upptäckt. Singeln passar bra i stundande jultider, och har lett in mig på att lyssna mer på honom. Han skriver mycket kyrkomusik, och en av de sånger som stått ut lite extra, för att återknyta till inledningen av detta inlägg är sången nedan.

Vi som är kvar minns, och under vår livstid kan vi också fundera på hur vi vill bli ihågkomna och vad vi vill lämna efter oss. Väl värt att ta sig tiden att tänka till på.

A flower remembered

av John Rutter

A flower remembered can never wither
Forever blooming as bright as day
It’s fragrance lingering like music softly playing
A gentle voice that saying
I’ll never fade away

I hear the echoes of many voices
Sometimes they’re distant, sometimes so clear
Through all the sounds of life they seem to whisper
Will you remember?
Will you remember?
Will you remember?

The birds fly homeward across my valley
Toward the mountains all white with snow
The birds are gone now
The mountain snows have melted
But still I see their beauty
These scenes of long ago

The birds still fly in other valleys
The snows have turned to flowing streams
All things must pass, but memories are lasting
We will remember
We will remember
We will remember
We will remember
We will remember