Nu är det ganska precis 5 år sen jag bestämde mig för att gå i pension till midsommar 2028, och att jag skulle starta en blogg. Jag hade följt med dottern till ridskolan i mitten på mars 2018 och kom där på både mitt pensionsdatum och bloggen. Då hade jag ju ingen aning om ifall det skulle vara möjligt rent ekonomisk, det fick komma senare.

Mitt första blogginlägg publicerade jag i augusti 2018. Nästan 110 inlägg senare känns det ganska normalt att skriva, och jag får löpande idéer till nya inlägg. Med ett regelbundet skrivande är det lite som att jag har hittat en ny sida av mig själv som jag inte riktigt visste fanns innan.

Ser fram mot målet

Bloggen är egentligen ett medel på väg mot målet. För det stora skiftet var att jag satte ett ekonomiskt mål som jag sen har jobbat mot, och bloggen har starkt bidragit till att jag har lyckats hålla motivationen uppe hela tiden. Först var det en tanke att gå ut i friheten 10 år efter att jag hade bestämt mig, nu har jag gjort en plan, lärt mig mer, läst på, gått kurser och helt enkelt utbildat mig för att jag ska se till att möjliggöra mitt val.

Idag känns det som att jag är uppe på krönet av berget, och att jag nått halvtid- härifrån ser jag vägen mot målet. Det stora jobbet är gjort för nu är grunden lagt, och jag har även ändrat mycket i mitt tankesätt. Tidigare köpte jag saker mer för att ”Because I’m worth it” utan att jag hade ett behov, i dag är jag mycket mer tacksam över vad vi har istället.

En viktig lärdom är att börja smått, för att orka hålla i förändringen, och sen fortsätta att göra små saker löpande. Det går att ändra på tidigare beteenden och vanor.  Och så har jag gjort hela tiden sen jag bestämde mig. För 5 år sen visste jag ju verkligen inte om jag skulle tycka att det var kul att skriva, eller om det var värt att lägga mycket tid på det, jag visste inte hur jag skulle lyckas öka mitt sparande, jag kände inte till Lysa, visste inte att jag skulle träffa en ekonomikompis, eller börja prata sparande och livsmål med nära och kära på ett helt annat sätt än tidigare. Det viktiga är att jag vågade försöka och var villig att lära mig på vägen, och göra om och göra rätt när det behövdes också.

Några nya vanor mot innan jag bestämde mig är att jag har en betydligt högre sparkvot idag, investerar i indexfonder, har öppnat flera ISK, köper mycket mindre kläder, fått mannen att klippa mig istället för att gå till frisören, att vi har slutat med alkohol, äter mer vegetariskt, jag har alltid med matlåda till jobbet och att vi är mer ekonomiskt medvetna i våra val idag.

Tack vare alla dessa små förändringar är jag nu övertygad om att det går att gå ut i friheten enligt plan till midsommar 2028. Nu tänker jag istället mer på hur det kommer att bli, hur jag vill forma mina dagar, och även en del på vad folk kommer att säga även om jag inte kommer låta mig påverkas av det.

Börsen går både upp och ner och är verkligen inne i en turbulent period nu. Men tack vare att jag har nått halvtid och kan mer idag än för 5 år sen, ser jag ingen fara med att dagens situation skulle stoppa mig från att nå mitt mål. I värsta fall får jag jobba 1–2 år till om vi går in en djupare ekonomisk kris, där inflationen fortsätter att vara oroväckande hög, räntorna stannar kvar på 4–5% etc. men då får det vara så och inget jag oroar mig över nu.

Tiden med de extremt låga räntor som vi haft under mer än 10 års tid och snabbt vande oss vid, tror jag dock är förbi. Istället kommer vi att se att den perioden var en väldigt speciell tid, när vi lyckades ha låg inflation, låga räntor, reallöneökningar och en väldigt bra utveckling på börsen. Tur då att vi såg till att utnyttja det i form av att spara, ändra vårt levnadssätt och inte skaffa oss en livsstil som vi kanske inte skulle haft råd med längre i dagens nya situation.

Tänkt nytt jämfört med för 5 år sen

Jag läser mitt första inlägg igen och inser att en hel del som jag ville göra då, och som jag planerade för, har jag också gjort.

För 5 år sen räknade jag på en lägre månadssumma att leva på i min pensionsfas, nu planerar jag att ta ut samma månadssumma som jag får ut netto idag. Därigenom tror jag att jag ger mig en hel del luft i min budget som kommer att hjälpa mig att klara oväntade utgifter.

En stor sak jag har ändrat mig om gäller hur och när jag ska ta ut vilka pengar. Då tänkte jag att jag skulle leva på sparade pengar de första 10 åren, för att därefter plocka ut och börja leva på mina pensionspengar – tjänstepension och allmän pension.

Där har jag tänkt om, idag tror jag att det är bättre att plocka ut en del tjänstepension redan från 58 år, dvs 2029, därför att då har jag en inkomst och för mig blir det fördelaktigare att sprida ut min tjänstepension under fler år än jag trodde först.

Skattemässigt uppmuntras inte en tidigare pension eftersom den lägre skatten för pensionärer kommer först från 67 år, vilket nog kan krypa upp 1–2 år till framöver, men det har jag med i beräkningen.

Att planera sin uttagsstrategi är rätt komplext, för det finns olika regler och massor med saker att tänka på som jag inte känner till, därför är tanken att ta ett möte med en pensionsrådgivare i höst och stämma av att jag hittills tänkt rätt i min plan. Om har jag missat eller glömt något, har jag ju 5 år kvar på att åtgärda det. Jag läser också på i RikaTillsammans-forumet där det finns flera i samma sits som jag och hur de tänker i form av uttag. Väldigt lärorikt att hänga där, ta det som är intressant för mig, och bortse från en del annat. Precis som i livet.

Känslan av att vara halvvägs mot målet

Jag är väldigt nöjd med mitt liv idag ska sägas, fortsatt jätteglad över mitt arbete och min arbetsgivare, jag känner att jag gör nytta och jag känner också att min chef uppskattar mitt arbete, jag har ett bra samarbete med mina kollegor, och att jag ärligt är glad att gå till jobbet varje dag.

För jag vet alltför väl hur det är att inte känna så, ständigt ha stresspåslag, oroa sig varje gång telefonen ringer, konstant ha dåligt samvete och inte känna att man räcker till, varken hemma eller på jobbet som det var på mitt förra jobb.

Mitt beslut om att gå tidigare ger mig en annan inställning till arbete och hur jag agerar. Jag tror att det bidragit till att jag ser vad som behöver göras på ett annat sätt, och kanske tar större ansvar för jag vill att det ska fungera och bli så bra som möjligt. Samtidigt ser jag också till att inte jobba ihjäl mig, jag gör det jag ska och mer därtill men 24/7 arbete-attityden finns inte här. Snarare krävs stort eget ansvar, driv och uppfinningsrikedom, och insikten att glada och trygga personer levererar bättre helt enkelt.

En annan fördel med att jag har bestämt mig, är att jag slipper oroa mig över att om företaget skulle gå omkull, eller jag skulle bli av med jobbet och då behöva söka ett nytt jobb som 55–57 åring, vilket idag är fortsatt svårt, ålderismen är i högsta grad levande i Sverige. Och att avsluta sitt arbetsliv så är inget jag vill- att söka och behöva ett hitta ett jobb men inte kunna få ett.

Ser framåt

Nu ser jag istället framåt, mot en del och fas i mitt liv med en vardag som jag vill och kan fylla med det jag väljer. Ha lyxen att kunna få in en annan rytm i livet, kunna starta alla de projekt jag vill göra, plugga franska, träna mer, kunna lägga mer tid på skrivandet av bloggen, och skapa en ny vardag som blandas med resor.

För som jag skrev om i mitt inlägg 50 saker jag vill göra efter 50 så finns det en hel del som jag hoppas på att vi får uppleva och se. Det roliga är att mannen nu börjat säga saker han vill lägga till på bucket listan, och det är ju toppen, för det är klart att vi ska se och uppleva saker tillsammans, det är ju hela poängen.

Sammanfattningsvis är jag evigt tacksam till mig själv att jag tog beslutet att sätta mig in i min ekonomi och pension, och till de ringar på vattnet som beslutet har gett, för det har faktiskt förändrat mitt och familjens liv.