Nu har det gått 9 månader sen jag sist skrev om mamma och hennes begynnande glömska. En hel del har faktiskt hänt sen i somras och därför känns det bra att göra en ny status uppdatering så att jag dokumenterar utveckling löpande.

I augusti 2023 fick hon remiss till en minnes mottagning där de utredde hennes glömska. Precis som vi misstänkte var det tecken på begynnande Alzheimer, vilket idag kallas för en minnes sjukdom.

Testerna som ledde fram till diagnosen

Under hösten fick hon genomgå flera olika typer av tester:

Ryggmärgsprov

Visade på att mamma hade mer protein som klumpar ihop sig i hjärnan än friska personer, och det blockerar kopplingar som behövs för minnet.

Magnetröntgen

Är ett test där hjärnan röntgas och scannas av. Med hjälp av den kunde de se att hon hade:

• partier med döda hjärnceller
• Att hjärnan har krympt lite mer än normalt

Effekterna av detta gör att mamma har problem att lagra in nya minnen. Ett sätt att tackla det är att ha en välstrukturerad vardag, med ordentliga rutiner som att äta på samma tid och att ha bestämda platser för saker.

Praktiska tester

Hon fick även utföra tester av mer praktisk sort, som att koka vatten för att se att hon kunde utföra uppgifter enligt instruktion.

En annan test var att hon skulle också rita en klocka med siffrorna 1–12 utsatta på rätt ställe och sen rita in visare på klockslaget 11.10. Mamma kunde göra en bra klocka men hon kom inte ihåg nästa steg i instruktionen, därför blev det inga visare.

Ytterligare ett test var att rita av en tredimensionell fyrkant så att man såg djupet i den. Och det gick inte heller så bra. Läkaren förklarade att när hjärnan krymper så blir det svårare med djupseendet.

Slutligen skulle hon tala om vilken adress hon bodde på, men det kom hon inte ihåg.

Sammantaget gav alla de olika testerna och proverna diagnosen begynnande Alzheimers.

Mammas reaktion

Läkaren frågade om hon själv hade funderat något på vad som kunde vara fel eller vad diagnosen skulle bli. Men mamma sa att hon nog skjutit det ifrån sig och inte velat tänka på vad det kunde vara. Och det har vi ju märkt när vi föreslagit att hon ska kontakta vårdcentralen och kolla minnet, för det tog ju nästan 2 år innan hon kom till skott med att boka tid. När hon inte längre hittade hem med bilen, då insåg även hon att det var dags att boka en tid för undersökning.

Jag är lite förvånad över att hon inte funderat mer på vad det är som gör att hon inte minns vad vi sagt i telefonen, inte hittar som hon gjort tidigare eller inte längre vet saker om exempelvis sin barndom. Till oss har hon sagt att hon har blivit glömsk för att hon är gammal, och det känns väl som en bättre förklaring än att erkänna för sig själv att det kan vara något så skrämmande som begynnande Alzheimers. För det finns det ju inget botemedel mot, utan det enda man vet är att det kommer att bli värre.

Nu i efterhand kommer jag på saker som hon gjort tidigare men slutat med och det tror jag varit för att hon inte längre riktigt förstår instruktionerna för att kunna fortsätta.

En sån sak är träning som hon gick på innan pandemin med sin kompis. Hon provade efter pandemin igen, i januari 2023 men sa att det inte gick för hon kände fortfarande av sin arm som hon bröt december 2021. Det stämde nog till viss del, men jag tror även att det kan ha varit så att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra vid respektive maskin längre, och då var det lättare att sluta gå dit, och mörka faktumet att hon inte förstod. Om något är för jobbigt är det nog en väldigt mänsklig reaktion att skjuta det ifrån sig istället för att ta tag i problemet.

Läkaren skrev ut bromsmedicin och det tycker jag har hjälp för vi har sett stora framsteg de senaste månaderna och hon gör saker hon inte gjort på väldigt länge igen. Så det är hoppfullt. Återigen, det är bara att vara glad så länge det varar.

Efter diagnosen

På samtalet med läkaren där de redovisade resultatet av testerna gick mamma med på att skriva under ett papper på att hon slutar köra bil. Bakgrunden var att våren 2023 skulle mamma köra en sträcka hon kört väldigt många gånger, dit gick det bra men sen hittade hon inte hem utan fick bli hämtad. För personer med Alzheimers är det inte längre lämpligt att köra bil.

Läkaren skrev därför ett intyg för färdtjänst, och skickade diagnosen till kommunen så nu har hon fått färdtjänst.

Från kommunen har hon även fått ett trygghetslarm som hon alltid har på sig som en klocka, och hemtjänst ringer varje morgon och kväll och stämmer av hur läget är.

Det tycker jag är en väldigt bra lösning och det känns betydligt tryggare för oss barn att hon nu är inne i systemet och kan få hjälp när hon framöver kommer att utveckla sjukdomen mer.

Sälja lägenheten

Mamma har velat flytta till en mindre lägenhet, och närmare den man som hon är tillsammans med sen flera år.

I slutet på november 2023, kontaktade de en mäklare som precis sålt en annan lägenhet i samma hus som mammas. Mäklare bjöd in några av de som förlorat budgivningen på den andra lägenheten och 2 veckor senare var mammas lägenhet såld. Helt fantastiskt, vi slapp annonsera och fixa lägenheten.

Nästa mirakel var att hon lyckades få en nyrenoverad seniorhyreslägenhet precis i det område hon ville, och med inflytt 3 månader senare. Allt löste sig så otroligt bra med försäljningen och den nya lägenheten. Och så bra att mamma var tillräckligt frisk för att vara delaktig i allt också, och vilja det själv.

Flyttrensa och städa

Något som hon däremot inte var delaktig i nästan alls, var att gå igenom allt i lägenhet inför flytten. Det var vi 4 barn som fick gå igenom alla skåp, garderober och källare. Även i en 2: är det mycket saker att gå igenom, mer än vi kunde tro och det tog också mycket tid.

Eftersom en del av sjukdomen är att inte kunna ta beslut, eller bli väldigt trött av det så fick hennes bidrag bli att hon valde ut vad hon ville ha med sig för möbler, lampor etc. men hon kunde inte vara med när vi gick igenom skåp- det blev helt enkelt för mycket.

Själv hade jag stundtals svårt att förlika mig med faktumet att hon helt kapitulerade och inte gjorde någonting. Det är ett resultat av sjukdomen men det kändes ändå så frustrerade. Därför kändes det skönt att jag och min syster är på samma sida, rationella och praktiska och inte helt känslomässigt styrda när vi röjde utan kunde fatta beslut om att slänga, skänka och rensa.

När vi var klara hos mamma behövde jag åka hem och ta hand om alla flyttkartonger jag tog till mig, packa upp, få plats och sortera in alla sakerna. Att gå igenom mammas lägenhet och sen få ordning hemma hos oss tog 3 månader och jag är väldigt glad över att vi är klara nu. Jag har fortfarande 5 flyttkartonger i källaren att gå igenom men inget som är någon panik med vilket känns bra. För det tar på krafterna fysiskt, känslomässigt och tidsmässigt att göra en sån här rensning. Så att vila efteråt och få lite distans har varit helt nödvändigt.

Vikten av att löpande rensa hemma hos sig själv

Efter att ha tömt mammas lägenhet är jag av åsikten att det är ens skyldighet att rensa hemma så att ingen annan ska behöva göra det åt en när man blivit för gammal och inte längre orkar. Här tror jag också att det går någon form av gräns för när man orkar ta sig an detta, senast börja vid 65 år, efter 70 år går det trögt och efter 75 år är det många gånger för sent.

Att löpande rensa tror jag därför är avgörande, veta vad man har i sina skåp och lådor och inte vara för sentimental med att göra sig av med saker man inte längre använder. Satsa på att ha kvar saker man tycker om, använder och har glädje av.

Vi har röjt mer hemma som en följd av mammas flytt och har senaste halvåret rensat ut böcker, CD, LP-skivor, gamla tavlor vi aldrig kommer sätta upp igen och åkt iväg med ett lass till Myrorna. Känns så bra när det blir lite mer luftig hemma och i källarförrådet.

Nuläge

Mamma är idag fullt inflyttad och installerad i sin nya lägenhet som är riktigt fin, ett jättebra kök, stor balkong där hon kan ha alla sina blommor, nära till ett litet centrum och fina promenadvägar. Hon trivs jättebra och är så nöjd med sin nya lägenhet.

En stor förändring är att hon bor där själv flera dagar i veckan, för det har hon inte gjort sen innan pandemin började, då flyttade hon in hos sin nya man i hans hus vilket var en jättebra lösning. Under förra året när hennes sjukdom blev värre vågade han knappt lämna henne själv under några timmar för att hon var så virrigt.

Det är tack vare bromsmedicinen som vi nu ser den här förändringen och förbättringen att hon klarar sig själv på ett helt annat sätt, jämfört med för bara 6 månader sen. Hon kan inte laga mat, utan värmer färdiga rätter när hon bor själv. Och så får det väl vara, de lagar mat tillsammans istället när hon bor hos honom.

Mamma glömmer fortfarande saker, minns inte vad vi berättat tidigare men det känns som hon har landat lite mer i sitt nya liv och accepterat att hon har en minnes sjukdom.

Färdtjänst klarar hon av att boka själv, gå och handla, och möta mig vid tåget när jag hälsar på vilket jag tycker är bra gjort. Just nu fungerar allt, om det blir annorlunda imorgon är ingen som vet med den här typen av sjukdom. Det är det bara att ta en dag i taget.