Hur har mammas alzheimers utvecklat sig sen sommaren 2024 då jag publicerade min senaste uppdatering och hur mår hon idag?

Hjärtinfarkt

I december 2024 fick mamma en kraftig hjärtinfarkt. Tack vare sitt trygghetslarm kunde hon själv larma ambulansen, och fick därmed snabbt vård och en operation som räddade livet på henne. Läkaren sa till oss syskon att de flesta inte överlever en sådan massiv infarkt som hon fick. Mamma fick ligga på hjärtintensiven i 5 dagar, vilket visar hur allvarlig infarkten var. Julen blev annorlunda det året med besök på sjukhuset i stället för att hon firade med oss som vanligt.

Hemskickad till sin seniorlägenhet på nyårsafton utan att sjukhuset kollat om hon hade hemtjänst, eller om det fanns någon som tog emot henne, eller om hon kunde få hjälp med mat samma dag. Katastrofdåligt gjort! Då fick vi snabbt ordna hemtjänst.

Under våren 2025 trappades hemtjänstens besök upp från 4 till 6 besök per dag, förutom att vårdcentralen kom morgon och kväll och såg till att hon tog alla sina hjärtmediciner.

Minnet

Minnet påverkades efter hjärtinfarkten, jag vet inte om det berodde på alla hjärtmediciner eller försämring av Alzheimern. Tecken vi märkte av under våren 2025 var att mamma glömde bort att man skulle komma och hälsa på, eller att hon sagt att hon skulle möta vid tåget men inte dök upp. Hon berättade saker som var helt påhittade, som att hon i augusti åkt skidor ner till sjön. När jag påpekade att det var sommar och inte fanns någon snö ute, kom vi fram till att det nog var rullatorn hon hade gått med.

Min ena bror som bor utomlands under några år var hemma och hälsade på sommaren 2025, under en promenad med mamma vänder sig mamma till honom och frågar vem han är. Han fick förklara att han var hennes son, jaha blev svaret. Det var första gången det hände. Ibland pratar mamma om oss barn i tredje person, som ”jag väntar på Kalle”, men den som är där är ju ”Kalle”. Det har hon svårt att koppla ibland.

Aktiviteter

Innan hjärtinfarkten gick hon på dagverksamhet 3 gånger i veckan och tyckte det var jättebra och trevligt. I maj 2025 var hon tillräckligt återhämtad för att komma tillbaka igen, men då starta med 2 halvdagar per vecka. Men hon tyckte inte att det var lika kul längre och var mest orolig över att hon skulle missa färdtjänsten hem.

Efter sommaren försökte vi få till att hon skulle börja med heldagar för att kunna vara med på fler aktiviteter på Dagverksamheten. I stället visade det sig att de flesta gånger avbokade hon och stannade hemma för hon inte hade lust. Det tror jag var ett ytterligare tecken på att hon inte kände att hon fixade det längre, för det var ju inte dagverksamhet för dementa. I november fick vi säga upp hennes plats eftersom hon inte ville åka dit längre.

Nytt boende

I slutet på augusti 2025 fick vi höra från hennes man att hon ringt honom flera gånger när hon varit ute på promenad för att hon inte hittade hem. Han började tycka att det nog var dags att mamma flyttade till ett annat boende.

Vi bokade ett möte med biståndshandläggaren i september 2025. Det resulterade i att Tillsynsenheten på hemtjänsten kollade varje gång vid ett besök om hon var hemma, vilket var 6 ggr per dag, och det kändes lite tryggare. Men hon fortsatte att gå vilse på sina promenader, ibland svängde hon fel och kom inte hem utan gick längre bort. Min syster la en airtagg i hennes handväska för att vi ska kunna se var hon var. Det har räddat mamma mer än en gång, och min ena lillebror har kunnat rycka ut och hämta hem henne.

När jag hälsade på mamma i september sa hon plötsligt när vi äter lunch att hon har funderat på om det börjar bli dags för ett annat boende, ovanligt klartänkt ändå mitt i allt ihop.

I slutet på oktober hade 3 av oss syskon ett nytt möte med biståndshandläggaren, den här gången hemma hos mamma. Handläggaren kunde själv se att mamma började få svårare att klara sig själv, trots mycket hjälp från hemtjänsten och satte upp henne på prioriteringslistan för demensboende och i december blev ansökan beviljad.

Försämring

Och det var tur, för i början på december ringde mamma mig 03.00 på natten och sa:

Hej det är mamma jag vet inte var jag är någonstans– det är inte en mening man vill höra.

Hennes man kunde lokalisera henne via telefonen, att hon var i grannhuset som hon trodde var ett sjukhus. Hur hon kommit på att hon skulle gå ut vid den tiden på dygnet får vi aldrig veta. Ännu en utryckning från min lillebror fick hem henne igen. Hon ringde mig på förmiddagen dagen efter och hade inget minne av sin nattpromenad.

Vi hade märkt av försämringen gradvis sen hjärtinfarkten. Under våren så förstod hon inte längre hur hon läste SMS på telefonen. Ofta glömde hon bort att ladda telefonen eller var hon lagt laddaren. Med hjälp av hemtjänsten har laddaren hittats på konstiga ställen, som bland tepåsarna.

Gå och handla själv blev också allt svårare, utan hemtjänst fick göra det eller följa med henne.

I samband med sina dagliga promenader ner till sjön tog hon också ett förmiddagsstopp på caféet med en bakelse. Mysigt, men det gjorde ju att hon inte var hungrig vid lunchdags på riktigt mat vilket resulterade i att hon inte åt så bra.

Hemtjänst ställde fram matlådor på diskbänken för att hon skulle komma ihåg att äta, för när de stod i kylen glömde hon bort dem. Under våren och sommaren 2025 sa hemtjänst att de fick påminna henne om att äta, hon använde inte mikron själv längre. När hon inte åt ordentligt längre klagade hon ofta på huvudvärk vilket nog var ett tecken på näringsbrist.

Virriga minnen

Ett tydligt tecken på försämringen var också alla konstiga minnen/saker hon började prata om. Hon lämnade ett meddelande på min syster telefonsvarare och sa att hon ska ta tåget in till stan och se var hon hamnade, andra gånger att hon skulle hälsa på sin mamma. Hennes mamma, min mormor, har varit död sen 2006.

Hon hade under en längre tid en fix idé om att något skulle hända kl.16, att då var hon tvungen att vara hemma för någon, eller många skulle komma hem till henne det klockslaget. När jag fråga vilka kunde hon inte riktigt svara på det.

Flytt

I jan 2026 fick vi reda på att hon fått plats på ett demensboende. Reglerna funkar så att från det att vi fick besked till inflytt får man 1 vecka på sig. Det är inte så mycket med tanke på allt som ska ordnas. Men det var bara att gilla läget, och boka in semester för att fixa flytten. Min syster och jag gjorde listor på det vi behövde planera och tänka på.

Vi förklarade för mamma vad som skulle ske under veckan. På flyttdagen kom hennes man och hämtade henne på morgonen, sen vi slet vi med att packa allt som skulle med, körde över möbler och hennes saker. På eftermiddagen var hennes nya lägenhet på boendet iordningsställd, flyttlådorna uppackade, bokhyllan fixad, blommorna på plats i fönstret, och sängen bäddad.

Vi hade fått rådet att göra möbleringen så lik som möjligt mot tidigare för att hon skulle känna igen sig. Men det var säkert också förvirrande, för att det var så likt men ändå helt annorlunda och en ny plats.

Sen återstod att för oss syskon att under några veckor gå igenom hennes seniorlägenhet och rensa och tömma den. Det var inte lika mycket som förra gången, men ändå en hel del att göra och ta tag i, saker som skulle fördelas, tas till Myrorna eller slängas. Ännu en flytt. Men den här gången är det den sista flytten tror jag.

Nya boendet

På demensboendet ingår alla måltider, massor med olika aktiviteter, och promenader. Mamma äter bättre och mer nu, hennes huvudvärk från tidigare har försvunnit, vilket jag tar som ett bevis på att hon inte åt ordentligt utan levde på bakelser och nyponsoppa.

Hennes boende är nybyggt och jättebra, vi har verkligen haft en otrolig tur. De lagar all mat på avdelningen, i början när hon flyttade in var hon med och lagade. På boendet är det fika på för- och eftermiddagen och även någon form av aktivitet 2 gånger per dag som musik, sång, dans, bowling, eller sittgympa är några saker jag har sett att de anordnar. Superbra.

Personal från boendet följer med om hon behöver åka till doktorn eller optikern, vilket är jättebra och vi slipper ta ledigt från jobbet för att kunna följa med.

En annan sak som känns bra är att hon har tillsyn dygnet runt, hon har sin egen vrå men kan alltid få hjälp. Det finns också en läkare knuten till boendet. Den läkaren ringde mig efter att mamma flyttat dit, för då hade hon undersökt mamma. Hennes hjärta var bra men om hon får en ny hjärtinfarkt så är det inte säkert att hon klarar sig en gång till, för hjärtat tog rejält med stryk av infarkten hon fick i december 2024. Hon kunde också se att mamma var förvirrad och har tydliga tecken på demens. Mamma tar fortfarande sina demensmediciner, men jag tror inte att bromsmedicinen har någon verkan längre.

Sen hon flyttade in har boendet plockat bort hennes vattenkokare, för hon torrkörde den och fyllde rummet med ångan, och brödrosten för hon brände brödet. Hon behöver ju inte äta några måltider själv utan allt finns utanför dörren som hon behöver.

I huset har vi också ordnat så att hon får gå till en frisör var 6–8:e vecka och klippa eller lägga håret och nu får hon även sina naglar fixade. Det är viktigt att hon får se fin och proper ut som hon vill. Alltid med läppstiftet på.

Nuläge

Mamma minns fortfarande vilka vi barn är även om hon inte minns namnen alla gånger på våra respektive eller barn, nu frågar hon hur det är med de mina, för att komma runt namnfrågan.

I början var hon frustrerad över att hon inte fick komma och gå som hon ville, hon är ju de facto inlåst. Det är dubbla koder för att ta sig in på avdelningen. Men det är tur också, för hon har ringt och sagt att hon ska ta tåget in till stan, hon ska åka färja till Finland eller åka till Skåne. Hade hon bott själv och gjort slag i saken av något av alla sakerna hon sagt att hon skulle göra, vet vi inte var hon hade hamnat eller hur det kunde ha gått.

Hon har även berättat att hon varit med sin man i Skåne på föreläsningsturné några veckor, att hon kört till Dalarna med någon obestämd person, eller varit på sin mammas 80-års mottagning. Det låter som att hon är upptagen i alla fall. Och det finns ingen anledning för oss att berätta att allt hon säger är fel, det blir ingen av oss gladare över. Vill hon tro att hon gör en massa saker får hon göra det.

Mamma är fortsatt pigg rent fysiskt och är den som går bäst på avdelningen, personalen gör extra promenader med henne, så hon är ju fortsatt ute och rör på sig nästan varje dag. Jag tycker dock att jag ser en försämring igen sommaren 2026. Mamma minns inte entrén i huset, om hon ska svänga höger eller vänster för att komma ut genom dörren. Dessutom tycker jag att hon blivit lite tunnare också och att hon fryser mer.

Hennes almanacka som var hennes livlina förut, för att hon skulle ha lite koll på dagar och vem som skulle komma när, har hon helt givit upp sen hon flyttade in på boende, den behöver hon inte längre. Telefonen är inte heller lika viktig nu som tidigare.

Det finns ett gemensamt TV rum där hon gärna sitter, jag misstänker att det är så att hon inte längre vet hur hon sätter på sin egen TV som kräver dubbla fjärrkontroller för kabel TV.

Att se sin mamma bli dement och inte klara sig själv längre är ledsamt och tragiskt. Men det känns ändå skönt att hon är på ett så bra ställe som hon är på. Och att hon verkligen flyttade i rätt tid. Med tanke på den långa vintern vi hade i år 2026, kunde det lika gärna slutat med att hon gick ut mitt i natten i minusgrader och inte kom hem igen. Det hade varit betydligt värre.

Ingen av oss vet hur lång vår stund på jorden är, därför är det viktigt att göra varje dag så bra som möjlig, se till att ha roliga saker inplanerade, umgås med sina nära och kära, orka vara den som föreslår middagar med kompisar även om det är deras tur att göra det, att ta sig tid att lyssna på sina barn när de vill sitta och prata, vara glad över att de fortfarande vill resa och hänga med oss trots att de nästan är vuxna nu, 22 och 25 år. Fortsätta att hitta på roliga utflykter och resor med mannen, och njuta av sommaren. Livet går vidare.